OP07

Imorse när jag satt på bussen kom jag och tänka på en sak. Hur kommer det sig att vi litar fullt ut på för oss helt främmande människor, som t ex busschaufförer, tågförare och ambulansmän? Visst, självklart, de har gått en utbildning och "kan sin grej", men även den bästa behöver inte vara bra nog. Jag kom och tänka på detta då jag märkte själv att jag inte tittade om vägen var tom innan bussen svängde ut, något jag alltid annars gör om jag åker med t ex pappa. Hur kommer detta sig? Jag litar ju mer på min pappa än på en okänd person som sitter bakom ratten på en buss. Faktiskt. Eller inbillar jag mig? Jag förstår varför det inte är så konstigt att vi litar på dessa personer, de har ju faktiskt utbildat sig, och fått bevis på att de kan, men de är bara människor, som kan göra fel när som helst.

Denna tanke följde sedan med mig hela dagen, kanske på grund av att jag ville slippa tänka på annat, eller att jag faktiskt tyckte det var intressant. Det är nog beteendevetaren i mig som talar nu. Tillbaka till förtroendefrågan igen, litar jag mer på någon okänd persons körförmåga än min egen pappas? Det bör tilläggas att pappa aldrig krockat. Nej, och ja. Eller är det kroppens reflex att titta om vägen är tom innan pappa kör ut, men att reflexerna inte fungerar i bussen? Jag vet inte, och kommer heller aldrig få veta. Hur larvigt det än låter så kommer jag fortsätta fundera kring detta, med nöje.

Träffade på Jonatan idag, av en slump. Det fick mig att känna tidigare känslor, glada som ledsna, och jag kände en enorm saknad. Med tanke på den tidigare förtroendefrågan tänkte jag också på mig själv. Och mina krav på tillit och förtroende i en relation. Vågar jag lita på någon? För tillfället kan jag inte ens lita på mig själv, och utan det kan man inte heller lita på någon annan. En person som är nära inpå en på livet innebär en person att respektera och älska, något jag gärna gör, men också en risk att bli besviken och sårad. Dessa tillsammans blir en skör balansgång, vilket gör att jag håller avståndet på en viss gräns. Ta gärna ett kliv över gränsen, det skulle nog båda gott.

* Du ska vara i 20-års åldern.
* Du ska ha piercingar och tatueringar.
* Du ska ha bra vänner.
+ Hund, liknande intressen och tålamod.
Sen, såklart, gilla mig. Hahaha...
Gifta oss?

1. Jag är redan nu för trött för en lista men det går nog.
2. Jag har ett av Sveriges vanligaste namn.
3. Mitt efternamn är "egentillverkat" för tre generationer sedan och det är enbart ett 20-tal som bär det.
4. Jag har alltid bott i samma villa, fram tills jag flyttade hemifrån.
5. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år.
6. Jag har haft skruvar i höfterna.
7. Jag har träffat min drömman, som jag aldrig kommer få, men som jag har en väldigt speciell relation till.
8. Jag vet redan nu exakt vad jag vill jobba med.
9. Jag tycker om att studera.
10. Jag har varit kär i en kille i tre års tid.
11. Jag tycker om att städa.
12. Jag har väldigt svårt att komma ur dåliga relationer.
13. Jag har brutit revbenen vid tre tillfällen.
14. Jag har opererats fem gånger.
15. Jag älskar Mikael Persbrandt.

Länge sedan jag var här. Trist! Idag är det söndag och dagen har spenderats hos mina kusiner som precis fyllt tre år. Tre! Vad händer i huvudet då? Jo, hos mina kusiner som är tvillingar rör det sig mest att inte ge ifrån sin leksak till den andre. Och de fick magnetbokstäver och en tavla, och vet ni? De kan skriva sina namn. De är tre år!!! Underbarn.

Sitter i soffan för tillfället, väntar på att klockan ska bli elva så grabben får rast på jobbet och kan ringa och natta mig.

Jag hyrde två filmer, Juno och Hata Göteborg. Jag övningskörde hem från Åkermyntan och det gick skitbra! Det blir roligare och roligare för varje gång. Körkortet ska vara klart i maj nästa år. Lycka till! Nu ska jag prata klart med Vicky i telefon, och sen börja kolla på Hata Göteborg.